Här ett debutantportratt om och av mig själv
”Ylva, kan tyvärr inte skriva”, säger lektor Alf Åkesson, lärare i svenska på Norra Högre Allmänna Läroverket på Lidingö till min mamma, ” fru Mårtens, det blir B i slutbetyg i svensk skrivning i vår för Ylva, som ju annars är en pigg och duktig elev. Men hon behärskar inte skrivandet.”
Min mamma är inkallad till samtal med lektorn, jag sitter med och lyssnar. Året är 1962. Jag ska avsluta första klassen i den fyraåriga realskolan och fylla 13 år på sommarlovet.
Sextiotre år senare debuterar jag med romanen Sjömansflickan på Kaunitz-Olsson Förlag. ”Ylva kan inte skriva” har suttit kvar. Trots fyrtiofyra år som journalist på Sveriges Radio. ”Men att prata i radio är inte detsamma som att skriva, det är ju bara att prata,” sa ofta min pappa.
1999 var jag redaktör för antologin Sjömanskostymen, som kom ut på Raster Förlag i samband med en utställning på Sjöhistoriska museet i Stockholm på samma tema. Då blev pappa stolt. Ylva hade givit ut en bok. Det var märkvärdigt. Min väninna författaren Agneta Klingspor läste den inledande essän, kanske mitt första försök att skriva skönlitterärt, om en ung flickas längtan efter en sjömansklänning och sa: ”Men Ylva du kan ju skriva!” Agnetas tillit till mitt skrivande blev avgörande. Jag fortsatte.
Nu finns den snart i tryck Sjömansflickan en roman om kärlek, minnen och komplicerade relationer. Att slippa vara opartisk, saklig och objektiv i public-serviceprogrammen har varit befriande. Att fritt blanda tider, minnen, tankar, barndom och fantasier. Och skapa en historia. Att gräva djupt i det egna arkivet, leta fram brev, inbjudningskort, kalendrar, lappar och fragment. Att få vara med om att minnen från resor till Frankrike som barn och tonåring vaknar till liv och ramlar ner i manuset. Att läsa andras kärlekshistorier, klassiker och moderna verk. Att resa bort, isolera mig på ett kloster, få prata stapplande franska med en vänlig trädgårdsmästare. Att gå länga promenader längs havet i Italien och inte tappa tron på mig själv har varit svårt men spännande.
Att börja tycka att vissa texter kanske håller. Att formuleringar inte ska ändras. Att minnas lärare på skrivarkurser säga: ”Vi brukar alltid försöka få med en radiojournalist på våra kurser. Ni skriver så bra. Ni håller er kort och skapar tydliga bilder.” Att be några vänner läsa ett första längre utkast. Att möta ord som: ”Ylva, jag gillar din text. Du har en egen röst”. Att omarbeta.
Att gå igenom texten igen. Att be en lektör på Författarcentrum läsa och bedöma. Och höra: ”Ylva, gå vidare!” Att vänta på besked från förlag. ”Vi tycker om ditt manus. Vi vill ge ut det.” Säger en röst i telefonen. ”Ska vi träffas och prata?” Att ha manussamtal med förläggaren, Martin Kunitz och få frågor av typen: ”Har du tänkt att slutet ska vara så här? eller ”Kanske skulle det behövas en ramberättelse, när författaren sitter på klostret och skriver? Vad tror du? ”
Tidigare har jag skrivit sakprosa. Mina böcker Kära Lyssnare – om radion som sällskap (Carlssons Förlag 2008) och Vad säger barnen? – om att intervjua och samtala med barn, (Atlas Förlag 2015) var säkert bra skrivträning – men det var inte skönlitteratur, inga romaner.
Hur kommer det sig att jag börjar arbeta på radion?
Jag har ingen journalistutbildning. Hösten 1969 får jag jobb som allt-i-allo på barntidningen Kamratposten. Redaktionen håller till på Tunnelgatan nära Sveavägen mitt i centrala Stockholm. Jag har tröttnat på mina sociologistudier vid Stockholms universitet och går helt sonika upp till chefredaktören Margareta Toss och frågar om det finns något arbete till mig: – Är du dotter till Rulle? frågar hon. – Ja, svarar jag. – Du kan börja i morgon. Vi behöver hjälp med att sprätta lyssnarpost, klistra kuvert och fixa med fotograferingar. Senare får jag reda på att Lull som hon kallas nog varit lite kär i min pappa i sin ungdom.
Böckerna om den romska flickan Katitzi går som följetong i Kamratposten. En dag kommer Katarina Taikon, författare till serien, uppspringande på redaktionen och ropar: – Kom ni måste demonstrera nu klockan ett. Dom ska utvisa en stor grupp franska zigenare. Alla måste komma! Mangrant följer vi med Katarina Taikon till Riksdagshuset. Där utanför mellan buxbomshäckarna dyker en kvinna, med en stor väska över axeln, upp. Hon har en mikrofon i ena handen och hörlurar på huvudet. Kvinnan sträcker fram sin mikrofon och frågar: – Varför demonstrerar du? – Om inte den här franska zigenargruppen får stanna så skäms jag över Sverige, svarar jag. Hon skriver upp mitt namn och telefonnummer. Och lovar att återkomma när programmet ska sändas och undrar vad jag gör: – Jag arbetar på Kamratposten, blir mitt svar. Två veckor senare hör reportern från Riksdagshusparken av sig och frågar om jag vill hjälpa henne att göra några skolradioprogram, ickereligiösa morgonsamlingar: – Ja visst, gärna, svarar jag. Birgitta Tunelli, reportern och jag producerar fyra skolradioprogram tillsammans. Vi har väldigt kul. Jag är 19 år och får en första inblick i radioproduktionens elementa; intervjuer, redigering och studioarbete. Birgitta Tunelli frågar om jag kan skriva en artikel och presentera programmen i Skolradions lärartidning: – Visst, självklart, svarar jag. Trots att jag aldrig skrivit en enda artikel tidigare. Men jag får hjälp av min mamma. Tillsammans skriver vi en text som redaktören blir nöjd med. Birgitta Tunelli tror att jag arbetar som journalist på Kamratposten.
Hösten 1972 tar jag kontakt med Skolradion och Birgitta Tunelli. Jag har avslutat mina samhällsvetenskapliga studier vid Stockholms universitet, är just hemkommen från en gruppresa i Kina och har med mig inspelat ljud från transibiriska järnvägen, skolor, daghem, fabriker, folkkommuner, musik och ljudeffekter: – Vill ni göra ett program om Kina? frågar jag. – Nej, vi har precis gjort ett program om skolan i Kina med hjälp av Gun Kessle, Jan Myrdals fru, svarar hon. – Men vi behöver en person till vår redaktion. Du och jag skulle kunna göra ett program tillsammans och se om vi arbetar lika bra ihop som förra gången, föreslår Birgitta Tunelli – Gärna, när kan vi ses? Frågar jag. Från och med då är jag medlem i redaktionen för DAGS, ett aktualitetsprogram med olika versioner för låg, mellan och högstadierna. 1975 blir jag tillsvidareanställd på Skolradion som då tillhör Sveriges Radio. Tjugofem år senare går Birgitta Tunelli i pension. På uppvaktningen tackar jag för att hon trodde på mig fast jag bara var en 19-årig allt-i-allo och inte alls journalist när vi sågs första gången. Snart slutar jag mitt arbete på Sveriges Radio. Därför startar jag nu min hemsida för att fortsätta att arbeta med barns perspektiv på olika sätt.