Föreläsningar och Workshops
Jag föreläser ofta om mina böcker och barnintervjuer för t.ex. barnbibliotekarier, barnrättsorganisationer, lärare och fritidsledare. Jag har också haft många workshops för barnteatergrupper som t.ex. Unga Klara i Stockholm, Angereds Teatern och Masthuggsteatern i Göteborg, Dalateatern, Lule Stassteater och Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen. Ofta har då teatern kontaktat en skola så att deltagarna får träffa barn att intervjua under själva workshopen.
Samarbeten med barnteatergrupper
Mitt senaste samarbete med en teater är Flickan med svavelstickorna vid Uppsala stadsteater. Föreställningen bygger på sagan av HC Andersen och mina intervjuer. Tidigare har jag samarbetat och gjort barnintervjuer med Backa Teater, Angeredsteatern och Lule Stassteater.
I oktober 2020 hade Angereds Teater i Göteborg premiär på föreställningen Våra viktigaste vuxna, som nu är nominerad till Svenska Teaterkritikers Barn och ungdomspris 2020. Mer om föreställningen kan du läsa under Aktuellt här på sidan.
I Astrid Lindgrens anda
Hösten 2021 fick jag mitt hittills finaste stipendium – Salikonstipendiet. Motivering:
2021 års Salikonstipendium tilldelas radiojournalisten och författaren Ylva Mårtens för att hon under mer än femtio år konsekvent arbetat för att låta barnens röster höras och för att deras erfarenheter och behov i världen skall erkännas som avgörande för kultur- och samhällsutveckling. I det syftet har hon gjort otaliga intervjuer med barn och ungdomar i radioprogrammet Barnen och diskuterat läsning med dem i Barnens Romanpris I samarbeten med backa teater, Unga Klara och Angeredsteatern har hon verkat för att barnperspektivet ska ha en viktig plats i det skapande arbetet på dessa institutioner. Vi måste börja med barnen heter hennes senaste bok. Formuleringen kommer från Astrid Lindgren och understryker hur väl värd detta stipendium hon är.
(Stipendiet tilldelas person eller organisation i Sverige som genom sin skapande gärning för barn och unga arbetar i Astrid Lindgrens anda. Stipendiet delas ut av Stiftelsen för bevarandet av Astrid Lindgrens gärning.)
Min bakgrund
Jag arbetade som reporter och producent på Sveriges Radio 1972–2016. Mina första radioprogram gjorde jag 1969. Det numera ledlagda P1-programmet Barnen är det program jag jobbat mest och längst med. Det startade jag år 2000. Jag har också tagit initiativ till telefonväkteriet Fråga Barnen! och bokprogrammet Barnens Romanpris. Jag har även gjort flera dokumentärer om synen på barn och unga förr i tiden. Här på min hemsida kan du också lyssna på ett urval av mina radioprogram som jag bäddat in från Sveriges Radios hemsida.
Med mina radioprogram ville jag att alla lyssnare, såväl makthavare som andra ska försöka lära sig att se tillvaron ur barnens perspektiv, lära sig lyssna på barn och förstå att även barn och unga har rätt att komma till tals. En av våra grundlagar; Yttrandefrihetslagen har inga åldersgränser. P1-programmet Barnen kunde handla om hur det är för barn att bo i fosterhem, att ha en förälder som har cancer, hur barnen själva upplever olika uppfostringsmetoder och vilken möjlighet de har till inflytande. Alla program i serien Barnen finns fortfarande på Sveriges Radios hemsida.
Innan jag slutade på Sveriges Radio sommaren 2016 gjorde jag en programserie som jag kallade Barndomens Betydelse. Där porträtterar jag sex personligheter som har betytt mycket för vår syn på barn och barndom. De porträtterade är Loris Malaguzzi, italiensk initiativtagare till Reggio Emilia, Janusz Korczak, polskjudisk barnhemsföreståndare, barnläkare och författare, Jesper Juul, dansk författare och barnpsykolog, Ellen Key, svensk författare och pedagog, Alice Miller, österrikisk psykoanalytiker och författare och Lorraine Monroe, afroamerikansk rektor och författare.
Jag började min journalistiska bana på Skolradion 1972 och blev anställd på Sveriges Radio 1975. Sedan dess har jag varit engagerad i journalistik som kretsar kring barn och ungas villkor. Jag startade tonårsprogrammet SNACK, 1979 och ungdomsprogrammet Störning, 1984. I många år arbetade jag på Studio Ett och Tendens. Jag har också varit verksam som forskare, lektor och lärare i radioproduktion vid Stockholms dramatiska högskola i över trettio år. Där har jag har tagit initiativ till bl.a. magisterutbildningarna; Barnprogram i radio & tv och Barnet i dokumentären. Studenternas uppsatser har samlats i två skrifter: Hej, lilla vän och Barnet i dokumentären. Jag har även skrivit boken Kära lyssnare – radion som sällskap och varit redaktör för antologin Sjömanskostymen.
Mer om min verksamhet
Jag fick i uppdrag att intervjua ett 20-tal barn och unga för Barnuppdraget vid Västra Götalandsregionen. Intervjuerna är nu bearbetade av Mikaela Starke professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet. Se PDF.
2017 gjorde jag ett 20-tal intervjuer för Backa Teater i Göteborg, barn och ungdomsscenen vid Göteborgs stadsteater, där Mattias Andersson var konstnärlig ledare. Föreställningen som spelades våren 2018 heter: Som om jag ska bestiga Mount Everest på 10 minuter och bygger på mina intervjuer. Om allt detta kan du läsa under fliken Aktuellt här till vänster på hemsidan. Ett nytt intervjuprojekt med 6–9 åringar om deras vuxna på Angereds Teater i Göteborg har resulterade i föreställningen Våra viktigaste vuxna som hade premiär i oktober 2020. Läs mer här!
Hösten 2021 kom boken Kjell Westling & Musiken ut på Gidlunds förlag. Finns att köpa på Bokus. Jag gjorde även två radioprogram. De går att lyssna på under fliken radioprogram här på min hemsida.
Vi måste börja med barnen
Strax efter att barnkonventionen blev svensk lag 1 januari 2020 kom antologin Vi måste börja med barnen, ut på Ordfront Förlag. Jag är bokens redaktör. Under hösten 2020 deltog jag i flera digitala seminarier om boken. Vill du boka ett seminarium med mig?
Här några länkar att lyssna eller titta på
Seminarium – Vi måste börja med barnen för Landskronas bibliotek
Unga Klara – Vi måste börja med barnen seminarium med Julian Vigil
Fryshuset – Vi måste börja med barnen samtal med Maria Bolme
Aldrig Våld – samtal med Rebecca Örtman & Karin Helander
Så här står det på bokens baksida: ”Vi måste börja med barnen är en antologi om barnens och de ungas fri och rättigheter sett ur många olika perspektiv. Från och med januari 2020 är barnkonventionen svensk lag. Vad innebär det för samhället? För barnen och de unga? Tillsammans med 18 skribenter, 9 kvinnor och 9 män, rapporterar Yva Mårtens om de ungas utsatthet och vuxenvärldens ansvar. Här finns också konkreta krav för att barnkonventionen ska kunna efterlevas. Astrid Lindgrens ständiga påminnelse ”Vi måste börja från grunden. Med barnen.” har givit boken dess namn. Sverige bedriver idag en feministisk utrikespolitik, som gynnar världens kvinnor och barn. Vad skulle hända om Sveriges regering lade om kurs, istället för att spara på förskolan, skolan och fritidsgårdarna, bedrev en inrikespolitik med barnperspektiv?”
Skribenterna är: Susanna Alakoski, författare & socionom – Babak Behdjou, jurist på Barnrättsbyrån – German Bender, journalist & civilingenjör – Malin Bergström, psykolog & författare – Lars H Gustafsson, barnläkare & författare – Jamila Hussein, sociolog, kriminolog & författare – Carina Håkansson, psykoterapeut & socionom – Per Kågeson, författare & forskare – Hugo Lagercrantz, professor emeritus, barnläkare & författare – Sara Landström, docent i psykologi – Christer Mattsson, lektor i pedagogik – Johanna Nilsson, författare – Gunilla Niss, psykolog & författare – Suzanne Osten, regissör, författare & dramatiker – Ove Sernhede, professor i barn och ungdomsvetenskap – Carl Göran Svedin, professor emeritus, barn- och ungdomspsykiater & forskare – Ulla Waldenström, professor emerita, barnmorska & författare – Daniel Velasco, journalist.
Recensioner och intervjuer kan du läsa här nedanför i samma flik.
Du kan beställa boken på Bokus och Adlibris
”Vad är vuxna egentligen bra för och vad ska man ha dem till? Året då barnkonventionen blir svensk lag ger Angereds Teater ordet åt barnen med föreställningen Våra viktigaste vuxna.”
Den 2:a oktober har föreställningen Våra Viktigaste Vuxna på Angereds teater premiär. Jag är initiativtagare och har även intervjuat barnen vars berättelser föreställningen bygger på. Gå gärna in på deras hemsida och läs mer!
Västerbottens-Kuriren skriver om antologin ”Vi måste börja med barnen”. Klicka på länken för att läsa på tidningens hemsida eller läs texten här nedanför:
”Tvätta tvätta liten hand, bort med grus och bort med sand. De blev snabbt bäst av alla på handtvätt, de minsta, de som blir minst sjuka, men som redan lärt sig hålla avstånd i lässoffor, mellan gungor och trehjulingar. Snabbast av alla lärde de sig också skärm-prata med generation riskgrupp, glatt och självklart – ändå är barnens tillvaro under pandemi-våren en lågintensiv sorgesång. Hjärtskärande är hur snabbt och lojalt de anpassat sig till nya rörelsemönster, nya sätt att tala, en ny relation till hela livet plötsligt.
Två månader i pandemins grepp har försatt stora delar av en vuxenvärld i nedstämdhet och ångest. Ändå har krisen bara pågått under några få procent av en livstid hos en människa i medelålder – samtidigt som en treårings liv intecknats av corona till mångdubbelt större andel. 1940-talisterna hade kriget, 1980-talisterna Palme och Tjernobyls radioaktiva regn på skolgårdarna och nu: vi har coronatider på händerna, som jag hör en 4-åring konstatera om det som skulle komma att bli vår barngenerations definierande kris.
I många avseenden har coronakrisen också satt ljus på ett världstillstånd präglat av den inverterade relation mellan barn och vuxen som på senare tid blivit alltmer påtaglig i samtiden. Å ena sidan en infantiliserad storpolitik kännetecknad av krav på omedelbar behovstillfredsställelse, brist på konsekvensanalys, sagans tro på möjligheten till evigt fortsatt frosseri. Å andra sidan en ung generation som mobiliserat och gått ut till kamp för de långa perspektiven, det i alla avseenden hållbara livet.
Liksom allt annat som viruset slår undan benen för är det också denna unga generation som riskerar att fara mest illa. Bli representanter för en av de rättighetskamper som riskerar sättas på paus när världsmarknaden och lynniga världsledare driver mot fält där barns och andra underprivilegierade gruppers utrymme och rättigheter nedprioriteras eller bara faller utom radarn på bekostnad av mer akuta frågor.
Ett exempel i denna riktning finner vi i det faktum att barnkonventionen blev svensk lag 2020, en händelse som aldrig tog fäste i en vidare diskussion innan corona överskuggade allt och snarare kom att utgöra en backlash för barns och ungas perspektiv och talutrymme.
Desto mer angeläget är därför att rädda den nya antologi om den nya lagen av Ylva Mårtens, journalistikens nestor i fråga om barnperspektiv och barnrättigheter, från krisens slukhål. “Vi måste börja med barnen” är titeln på boken som samlar 18 essäer av författare, forskare och journalister som skriver om och kring frågan; vad skulle hända om Sveriges regering lade om kurs mot en inrikespolitik med barnperspektiv, i linje med den redan rådande feministiska utrikespolitiken?
Skribenter som Susanna Alakoski, Suzanne Osten, Hugo Lagercrantz, Lars H Gustafsson, Ove Sernhede och Ulla Waldenström tar vitt skilda spår för att reflektera över svaret på frågan, men i lika hög grad tecknas bilden av vad som står på spel om vi INTE förmår ställa om politik och juridik så att barnen placeras i centrum för de stora besluten.
Skola, förlossningsvård, barnfattigdom, hederskultur, bostadspolitik, vårdnadstvister, nazistisk radikalisering och mobbing är bara några av infallsvinklarna hos skribenterna som alla rör sig mot samma slutsats: att värnandet av barnen inte primärt handlar om att skydda en människa under en avgränsad del av livet, utan om att hela samhällets bärkraft villkoras av att just barnets behov tillgodoses. Så föreslår till exempel Ylva Mårtens en andra vice statsminister; en barn- och framtidsminister i samma uppdrag. Efter att ha läst antologin verkar det orimligt att inte genast inrätta en sådan post.
Omsorg om barnen har under pandemin mycket handlat om reaktiva åtgärder: hantera en ny vardags praktiska omständigheter, det pedagogiska uppdraget att begripliggöra skeendet och skydda de minsta från att ryckas med i vuxenvärldens underströmmar av panik. Ett värdefullt insamlingsarbete pågår också av barns berättelser till kulturarvsarkiven. Allt detta nödvändiga insatser – men fortfarande saknas barnen i den vidare diskussionen om världen post-corona.
“Ers Majestät Bebin” lyder rubriken på Hugo Lagercrantz bidrag till antologin, i sin tur lånat från Freud, som använde ett tidningsfoto av hur poliser stoppade trafiken för att låta en kvinna med barnvagn passera, för ett resonemang om hur det lilla barnets överlevnad hänger samman med en narcissism, att behöva stå i centrum.
I undertexten kan i förstone något raljant anas i orden, ett förlöjligande av en vuxenvärld som tappat sin auktoritet och låter barnet utropas till högste befäl – och visst, den omställning som kommer att krävas i världen bygger på att den vuxna står kvar i besluts- och ansvarsposition. Men i scenen som titeln refererar till påminns vi också om att barnet ovillkorligen måste stå i mitten för de beslut som fattas: världen måste anpassa sig, stanna upp för att låta barnet passera.”
Sara Meidell
Här är en intervju med mig som tidningen Folkhögskolan gjorde. Läs den här nedanför eller på deras hemsida.
Tidningen Folkhögskolan
»Barnkonventionen kan få samhället att se till barnens bästa«
TIO FRÅGOR Sedan 1 januari är barnkonventionen lag i Sverige. Det vill journalisten Ylva Mårtens uppmärksamma med en antologi om barnens situation som hon tror kan intressera alla som utbildas till att arbeta med barn. ”Genom att lägga 18 viktiga samhällsfrågor med barnen i fokus ser man vilken sprängkraft de har tillsammans”, säger hon.
- Du är redaktör för boken ”Vi måste börja med barnen”. Vad är syftet med boken?
– Barnkonventionen blev lag 1 januari i år, så jag tyckte att det var ett bra tillfälle att lägga flera viktiga samhällsfrågor, där barnen är i fokus, mellan två pärmar. Då ser man vilken sprängkraft barns och ungas frågor har.
- Det är 18 skribenter och teman som segregation, förorten som socialt stigma, hederskulturen, nazism, etc. Hur har du valt dina teman?
– Jag gjorde research och en analys: vilka frågor är särskilt viktiga att lyfta fram för att media, politiker och samhällsdebattörer ska förstå hur brännande dessa frågor är när vi pratar om förebyggande åtgärder, för att bilbränder inte ska uppstå och att skjutningar och bombningar ska minska: Satsa på skolan, fritidsgårdar, hjälpa dem som kämpar för att ensamkommande flyktingbarn ska kunna fortsätta gå i skolan och bli en del av samhället. Därför lade jag juristen Babak Behdjous, som själv kommer från en flyktingfamilj, och Susanna Alakoskis texter först i boken.
- Hur valde du skribenter?
– Jag har ju jobbat på Sveriges Radio i 44 år. Några har jag tidigare haft med i mina program, som t.ex. barnläkaren Lars H Gustafsson.Ove Sernehed är en känd barn och ungdomsforskare. Han ser de segregerade förorterna som en stor fara för hela samhället. Christer Mattsson, lektor i pedagogik, skriver om hur vi ska behandla unga pojkar som dras till nazismen, för att de ska sluta eller inte bli nazister.
- Mattsson menar bland annat att vissa skolor bidrar till att en del ungdomar dras till nazismen. Hur då?
– De blir utpekade och satta på främsta skolbänken när det kommer någon som ska prata om nazismen istället för att bli respektfullt behandlade som andra elever.
- Du har med en text av psykologen Sara Landströms om mordet på 4-årige Kevin. Varför är den med?
– Det var inget svårt val. Jag såg dokumentärerna om Kevin, och om de två bröderna som blev mordanklagade och utsatta av myndigheterna, polisen och åklagare. Jag tyckte det var viktigt eftersom jag vet att barns rättssäkerhet inte är vad den borde vara. Det kan vi se nu med den treåriga flickan som dog när hon tvingades flytta från sin fosterfamilj till sina biologiska föräldrar, där håller inte svensk rättssäkerhet.
- German Bender skriver att redan 1993 slog man fast att friskolereformen ökade segregationen i skolan. Är politikerna faktaresistenta som inte gör något åt detta?
– Ja, jag förstår ingenting! I stort sett all forskning visar att friskolereformen och kommunaliseringen, i kombination, är en katastrof för den svenska skolan! Bender är flykting som kom som mycket liten till Sverige från Argentina och växte upp med sin ensamstående mamma. Han säger att han aldrig kunnat bli journalist, civilingenjör och doktorand om han hade växt upp i Sverige idag. Då hade han inte fått den här möjligheten till högre utbildning.
- Sociologen Jamila Hussein är i sin text kritisk mot Lärarförbundet som inte vill att hedersproblematiken tas upp i läroplanen. Varför är det viktigt?
– Hon har själv sett ett hedersmord på öppen gata, när en pojke mördade sin mamma. Hon har intervjuat svenska ungdomar, både förövare och ungdomar som blivit utsatta för hedersvåld i Sverige. Hon kan se att hederskulturen kanske till och med blir starkare i Sverige då många familjer lever så segregerat här. Hon tycker att det är upprörande att inte Lärar-förbundet tar tag i den här frågan, eftersom många ungdomar lever i hederskultur i Sverige.
- Varför är det bra att barnkonventionen blivit lag?
– En lag är ju ändå starkare än en konvention. I och med att den blivit lag så måste alla myndigheter göra barnkonsekvensutredningar. Om man gör utredningar och analyser ska man hela tiden se till barnens bästa och då måste man även höra vad barnen själva tycker.
- Ett perspektiv jag saknar är att minst var tionde barn växer upp i en missbrukarfamilj men det är inget som tas upp i boken. Varför det?
– Det är bara 18 texter. Det borde absolut ha funnits med men det finns inte heller med barn med funktionshinder, adoptivbarn, hbtq-barn, fosterbarn. Jag kan göra två böcker till! Jag valde frågor som har med alla barn att göra. Men jag håller med. Jag saknar barnen i missbrukande familjer. Det skulle vara bra om de hade varit med.
- Du har bett skribenterna att skriva personliga texter. Hur har det gått?
– Jag gav dem vissa riktlinjer. Var personlig. Utgå från egna erfarenheter och ha en personlig ton. De skulle tänka att de hade en högstadieelev framför sig. Boken kan mycket väl läsas av åttondeklassare och uppåt, studerande på högskolan och på folkhögskolor. Jag vet redan att den kommer användas som kurslitteratur på flera olika ställen.”
AV STAFFAN MYRBÄCK
VI MÅSTE BÖRJA MED BARNEN har blivit recenserad i Dagens Nyheter. Läs texten här nedanför eller på DN.se
DN
”Världen måste stanna upp inför barnens behov
Ylva Mårtens, som arbetade länge på Sveriges Radio med program för och med barn, är redaktör för boken ”Vi måste börja med barnen”
I ”Vi måste börja med barnen” utgår arton författare från FN:s barnkonvention, som är lag i Sverige sedan årsskiftet. Martin Hellström läser en intelligent, mångbottnad antologi som växlar mellan övergripande resonemang och konkreta problem.
Sedan årsskiftet gäller FN:s barnkonvention som lag i Sverige. Man blir förvånad. Hur kan det ha dröjt så länge? Varför sker det just nu? Och vad kommer att förändras?
Ylva Mårtens är rätt person att ta sig an frågorna. Under många år arbetade hon på Sveriges Radio med program om och med barn, så som ”Barnen” och ”Barnens romanpris”. Barn samtalade i det senare programmet om litteratur och utsåg en vinnare. Ylva Mårtens skildrar detta tillvägagångssätt i den läsvärda ”Vad säger barnen?” från 2015.
Men nu är det barnkonventionen som står i centrum. Mårtens frågar vad som händer om regeringen vid sidan av idén om en feministisk utrikespolitik arbetade för en barnperspektivpräglad inrikespolitik? Hon besvarar inte frågan själv utan har inbjudit arton författare att behandla de olika aspekterna av konventionen. Antalet är valt för att visa på de år som man enligt barnkonventionen är barn. Det är tydliggörande och klokt, precis som de många texterna, skrivna av lika många män som kvinnor. Jämvikten signalerar att det här är frågor för oss alla.
Längs olika vägar kommer författarna fram till det slutmål som sammanfattas med Astrid Lindgren-citatet som gett antologin dess titel, ”Vi måste börja med barnen”. De behöver hamna i centrum för vår uppmärksamhet. I centrum för vår tid och våra beslut.
Hur detta kan göras besvaras på olika sätt och genom olika perspektiv. Journalisten German Bender diskuterar skolans likvärdighet, författaren och socionomen Susanna Alakoski tar upp barnfattigdomen och professor Ove Sernhede behandlar frågan om bostäder. De olika infallsvinklarna skulle kunna göra antologin spretig, men främst betonar det frågans betydelse.
Om vi inte börjar med barnen och ger dem möjlighet till att bli starka och självständiga människor rycker vi undan möjligheten till att skapa ett gott samhälle för alla.
Behöver vi av den anledningen bli ”childister” frågar Lars H Gustavsson i sin text. Uttrycket, etablerat av den amerikanske religionsfilosofen John Wall i början av 2000-talet, markerar en radikal hållning i fråga om barns rättigheter. I Sverige har det översatts med ”barnism”, som går längre än FN:s barnkonvention i sin strävan och till exempel ser barns rätt att rösta som en självklarhet.
Men behöver barn vuxnas hjälp, eller klarar de sig själva, frågar Gustavsson. Gör sig den vuxna childisten till oombedd talesperson för barn? Är jämlikhet den rätta vägen, eller ska deras rättigheter och behov tillvaratas på andra sätt?
Ylva Mårtens antologi är mångbottnad. Den växlar från de stora resonemangen hos Gustavsson och Per Kågeson, som talar om hur vi behöver ge barnen mer av vår tid, till mer konkreta frågor om direkta missförhållanden som vi alla blir upprörda över, vare sig vi kallar oss barnister eller ej. Daniel Velasco beskriver det genom att skildra hur barn far illa på ungdomshem, och Malin Bergström om barn i kläm i vårdnadstvister. Detta är några av antologins starkaste texter, och de tydliggör grundtesen: om vi inte börjar med barnen och ger dem möjlighet till att bli starka och självständiga människor rycker vi undan möjligheten till att skapa ett gott samhälle för alla. Samhällets grund är barnen.
Detta signalerar Hugo Lagercrantz genom att välja ett citat av Sigmund Freud till rubrik: ”Ers majestät Bebin.” Hans text utgår från en bild av hur trafiken stoppas för att en kvinna med barnvagn ska kunna passera. Världen måste stanna upp inför barnet. Så skriver också Ylva Mårtens i sitt förord när hon berättar om hur skylten på spårvagnen uppmanar till att låta barnen gå av först, för om vagnen skulle råka köra vidare är det den vuxna som måste ropa ”stanna”. Trafiken, och världen, måste stanna upp för barnens skull.”
– Martin Hellström
Min nya bok VI MÅSTE BÖRJA MED BARNEN har blivit recenserad i SvD och Socialpolitik. Klicka på länkarna eller läs recensionerna här nedanför:
SvD
”Mer tid ger hopp om en bättre värld för barn
De flesta barn i Sverige växer upp i trygghet, men de mest ekonomiskt och socialt utsatta har det svårare i dag. Kristina Sandberg läser två böcker om barns rättigheter som manar till reflektion, men framför allt till handling.
FN:s utförliga barnkonvention – 54 artiklar i tre delar – antogs som lagtext i Sverige den 1 januari 2020. Det är alltså högaktuellt att sätta frågan om barns rättigheter under lupp. Men också lätt att komma med stora, vackra ord, som inte så enkelt låter sig efterlevas i praktiken. Jag börjar läsningen av de olika bidragen i radiojournalisten Ylva Mårtens nyutkomna antologi ”Vi måste börja med barnen” med viss vaksamhet. Hon har samlat texter från bland annat forskare, författare, journalister, läkare, regissörer och psykologer. Men jag inser snabbt att frågan om barns villkor och rättigheter blir skarpt belyst från olika utgångspunkter och besvaras i skilda tonlägen. Energin sprakar från samtliga bidrag och de inbjuder till reflektion och handling.
Juristen på Barnrättsbyrån, Babak Behdjou, inleder med ett personligt vittnesmål om en utsatt uppväxt med familjens flyktingerfarenheter i bagaget, där den politiska förföljelsen av hans mamma fortsatte också i Sverige. Babak har klarat sig bra, men barndomsvännen från samma bostadsområde fastnade i drogmissbruk och kriminalitet.
Flera av antologins bidrag hänvisar till rapporter och studier som visar hur ekonomiska klyftor och segregationen har ökat mellan barn i olika bostadsområden, och hur det i praktiken har blivit svårare att göra klassresor efter friskolereformen och försämringar i sociala bidragssystem. De flesta barn i Sverige växer upp i god ekonomisk trygghet, men de mest ekonomiskt och socialt utsatta har det relativt svårare i dag. Inte minst har föräldrarnas utbildningsnivå blivit allt viktigare för hur man presterar i skolan. Det får konsekvenser för livschanserna i vuxenlivet. Susanna Alakoski skriver ett skarpt inlägg om barnfattigdom och hur man på ett förödande vis ärver fattigdom på samma sätt som man ärver rikedom.
Johanna Nilssons text om mobbning barn emellan berör mig starkt, en mobbning som vuxenvärlden fortfarande har svårt att förhindra, eller bortförklarar med olika floskler. Och hennes uppmaning att bränna plintar i skolidrotten, är värd att tas på allvar! Några föregångare och inspiratörer som har kämpat för barnets rättigheter citeras särskilt ofta, svenska Ellen Key med sin banbrytande ”Barnets århundrade”, den polske pedagogen Janusz Korczaks ”Hur man älskar ett barn” och Astrid Lindgrens ord från 1948: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv”. Nästa steg är att verkligen konkretisera hur förutsättningarna för den kärleksfulla miljön och uppfostran ska kunna uppnås i praktiken. Vilket gemensamt samhälle vill vi bygga och vilka orättvisor och kränkningar utsätts barn fortfarande för i Sverige och i världen?
Det går inte att sticka under stol med att när barnets rättigheter pläderas starkt, så har det historiskt framför allt varit kvinnor som ålagts uppgiften att se till barnens bästa. Ellen Key menade till exempel att barnen är förlorarna när båda föräldrarna arbetar heltid, och förordade en mer särartsfeministisk lösning där kvinnornas arbete med barn, hem och omsorg borde uppvärderas.
I dag är stressrelaterad sjukdom vanligast bland kvinnor i åldersgruppen 30-40 år. Barngrupperna i barnomsorgen blir större. Många barn går långa dagar i stora barngrupper med förskolepersonal som pressas hårt. Hur ska vuxna kunna ta hand om små barns behov och deras rättigheter på ett bra sätt under sådana omständigheter, oavsett om det sker i familjen eller i offentlig omsorg? Jag tror att vi måste se helt realistiskt på vad det praktiska och känslomässiga omsorgsarbetet – som så lättvindigt förminskas när det passar och idealiseras när sådana politiska vindar blåser – faktiskt innebär. I tid, i kraft, i kunskap.
Gemma Hartley är en av många samtida röster som visar hur det känslomässiga arbetet, som framför allt kvinnor utför, inte riktigt kan mätas med traditionella mätmetoder för arbetstidsstudier. Kanske måste vi omdefiniera arbete och vad det egentligen är? För det är ett slags arbete att ta hand om sina barn, ofta mer krävande känslomässigt och fysiskt, än många arbetsuppgifter i yrkeslivet. Men det här är inte uppgifter kvinnor ska ta det stora ansvaret för, utan det måste delas lika om vi, oavsett kön, också ska ha samma möjligheter på den avlönade arbetsmarknaden.
Per Kågessons bidrag ”Ge barnen mera tid” låter Eva Mobergs förslag från 1961 i ”Kvinnors villkorliga frigivning” bli en möjlig lösning. För både män och kvinnor – sex timmar arbetsdag, fullt utbyggd barnomsorg och ersättning från en barnomsorgskassa som skulle ge möjlighet till tre års föräldraledighet och successivt sjunkande bidrag till barnet fyller 16. En radikal vision som då stöddes av socialdemokrater och liberaler. Kågesson har själv modifierat förslaget till vår tid och anpassat det även till ensamstående föräldrar.
Barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson skriver om olika perspektiv på barnuppfostran i sitt bidrag i antologin, där han förordar den fjärde vägens respektfulla barnuppfostran. Hur barnet och den vuxna kan lära av varandra i samspelets konst på en gemensam resa. Han är själv dessutom aktuell med boken ”Glöd och visdom. Mina vägvisare för barnets rättigheter”. Efter ett långt liv i barnets tjänst – som barnläkare och aktiv i Rädda barnen och Unicef, skriver han personligt om sina vägvisare Ellen Key, Anna Lindhagen och Elsa Laula Renberg, som på olika sätt har arbetat för social reformation med fokus på kvinnor och barn. I sympatisk dialogform beskriver han hur de har inspirerat hans eget engagemang. Tonfallet är på samma gång eftertänksamt reflekterande och uppfordrande.
Den andliga dimensionen av förändringsarbetet är en viktig del för honom, och att återkomma till frågan ”Var är du i ditt liv?”. Greta Thunbergs, Malala Yousafzais och brasilianska Tabata Amarals samtida starka engagemang ges också utrymme i texten. De här båda böckerna är angelägna och radikala om man tar författarnas uppmaningar på fullt politiskt och mänskligt allvar. De inbjuder till reflektion, men framför allt manar de till handling. Hennes uppmaning att bränna plintar i skolidrotten, är värd att tas på allvar!”
– Kristina Sandberg
Socialpolitik
”Vi kan ge alla barn likvärdiga levnadsvillkor
Så länge det finns ungar så finns det hopp sjöng Cornelis Vreesvijk. Efter att ha läst antologin Vi måste börja med barnen är jag inte helt övertygad. Det räcker inte med att det finns barn.
Så länge vi inte ser barnen, alla barn, som fullvärdiga människor, tillerkänner dem rättigheter och bemöter dem med samma respekt som vi bemöter vuxna så finns det inget hopp. Så kan man kort sammanfatta antologins budskap. Flera av de 18 författarna refererar till den polske läkaren och barnpedagogen Janus Korczacs som redan för 100 år sedan slog fast att barn har samma värde som vuxna och samma rätt till respekt, privatliv och egna åsikter.
Antologin har en bred och ambitiös ansats. Ylva Mårtens har engagerat välrenommerade författare, journalister, barnläkare och professorer. Här finns texter om skolsegregation, mobbing, hederskultur barnkultur, barn på institution och barns hjärnor.
En del texter är redovisande andra debatterande. Skribenterna är starkt engagerade i frågor som rör barn och uttrycker förhoppning om att Barnkonventionen, när den nu blivit lag, ska vara ett led i en bättre barnpolitik.
Antologins styrka ligger, enligt min mening, i de kapitel som handlar om barn i miljonprogrammens utsatta stadsdelar.
Babak Behdjou, jurist på Barnrättsbyrån, skriver starkt och berörande om sin barndom i Stockholms västra förorter och om sin barndomsvän Naim. Båda var barn till ensamstående mammor. Två mammor som kämpade men där den enas kamp inte räckte. Här hade samhällets företrädare behövt reagera och ta ansvar. Så blev det inte och så är det alltför sällan. Följden blir att barnen inte klarar skolan, tar sin tillflykt till gatan och blir en del av det samhälle där drogförsäljning och dödsskjutningar är vardag.
Författaren Susanna Alakoski skriver om barnfattigdom. Vad som händer med barn i familjer som är trångbodda, i värsta fall är hemlösa, där kylskåpet är tomt, där pengar till kläder, skor och glasögon saknas, elen stängs av och inget finns att berätta om sommarlovet. Där föräldrars, ofta ensamstående mammors, kamp inte räcker och ingen hjälp finns att få.
Professor Ove Sernhede skriver om barn i segregerade bostadsområden. Om hur inkomstklyftor sänker barnens självkänsla och prestationsförmåga och leder till utanförskap och resignation. Både Sernhede och Alakoski är överens om att vi har kunskap om vad ett liv i fattigdom och utanförskap gör med barn. Och att vi har både kunskap och resurser för att ge alla barn ett anständigt liv.
Jag håller med. Det är en läsvärd och kunskapsspäckad antologi där var och en av de 18 författarna bidrar med djup kunskap och bred erfarenhet. Och inte bara det utan också med ett starkt engagemang och i många fall upprördhet över samhällets oförmåga att ta tag i frågor som rör
barns framtid, liv och rättigheter.
Jag hoppas att boken blir läst och att Ylva Mårtens önskan om att få presentera den för statsministern går i uppfyllelse. Och att detta sätter spår i framtidens barnpolitik.”
– Gun-Lis Angsell
Jag blev intervjuad av Journalisten om min nya bok VI MÅSTE BÖRJA MED BARNEN.
Nyligen skrev jag en kulturartikel i Expressen apropå Greta Thunberg och barn och ungas yttrandefrihet. SVT följde upp med intervju. Klicka på länkarna nedanför för att läsa:
Expressen – ”Den svarta pedagogiken för att män vill tysta barn”
SVT – Rektorns repressalier mot Hudiksvallselever – ”Det måste få en rättslig prövning”
I början av sommaren skrev jag två inlägg om de isolerade barnen i Ystad. Först i Expressen och sedan på SVT Opinion
Barnet i språket
Under 2017-18 har jag och andra fört en diskussion om hur vi använder metaforer som ”sandlåda” och ”barnlek” förekommer allt oftare i det offentliga samtalet. Både i traditionella och i sociala medier. Här är några exempel i Expressen och Dagens Nyheter:
https://www.expressen.se/kultur/karin-olsson/gretas-yttrandefrihet-ar-lika-viktig-som-vuxnas
https://www.expressen.se/kultur/ungkultur/orattvist-att-jamfora-svenska-akademien-med-barn
https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-svts-agenda-svalde-jimmie-akessons-megabluff
Seminarium i Almedalen
Förra sommaren deltog jag i ett seminarium som Sveriges Radio anordnade under politikerveckan i Almedalen, Gotland. Diskussionerna utgick från: Hur värnar vi barns yttrandefrihet samtidigt som vi vill skydda dem från hot, hat och obehag? Vad kan vuxna lära sig av barns umgänge på nätet?
Här kan ni lyssna på och/eller ladda ner sändningen.
Samarbete med Backa Teater i Göteborg
Här några intervjuer och recensioner i samband med föreställningen Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter. Jag gjorde ett tjugotal barnintervjuer med barn i 10-12-årsåldern. Intervjuerna var utgångspunkt för föreställningen.
Här ett utdrag med en intervju med mig från tidningen Syre:
”Själva idén till föreställningen kom faktiskt från att två av skådespelarna, Elin Bornell och Anna Harling, ville göra något som byggde på Ylva Mårtens intervjuer. Ylva Mårtens är kanske framför allt känd från P1-programmet Barnen och har jobbat med att intervjua barn ända sedan 1972.
– Jag tyckte det var jättekul när jag fick frågan. Samtidigt insåg jag att det kunde bli lite svårt eftersom det var en ganska abstrakt utgångspunkt, berättar hon.
Ylva Mårtens säger själv att hemligheten bakom att hon är så bra på att intervjua barn är att hon inte är någon frågemaskin.
– Under intervjuerna brukar jag berätta ganska mycket om mig själv, jag skrattar och är med i samtalet vilket barnen uppskattar. Det ska inte kännas som att man sitter i ett förhör när man blir intervjuad.”
Hela artikeln hittar du här.
Här finns även ett inslag från Sveriges Radio P4 Göteborg som inte kom med i pressrapporten.
Här kan du ladda ner pressrapporten till nästan allt som hittills har publicerats.
Här är en bild från när jag föreläste i Malmö för Skånes barnbibliotekarier.
På Backateatern i vår!
Den 23:e februari är det premiär för Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter på Backateatern i Göteborg. Föreställningen bygger på intervjuer som jag gjort med barn från Göteborg i 10-12 års åldern.
Läs mer om föreställning här!
Den 23:e februari är det premiär för Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter på Backateatern i Göteborg. Föreställningen bygger på intervjuer som jag gjort med barn från Göteborg i 10-12 års åldern.
Läs mer om föreställning här!
SocialPolitik
Åse Skarsgård på tidskriften SocialPolitik skriver utförligt om hur media initierade debatten om de vanvårdade barnen. P1-programmet Barnen var först med att rapportera. Jag producerade Barnen och Studio Ett 2003.
Läs artikeln här!
Journalisten som vill ha pressetik på schemat
Jag har blivit intervjuad av tidningen Skolledaren. Här kan ni läsa artikeln
Jag har blivit nominerad till Prix Europa
Tusen Tack Anna Iversen som skickade in nomineringen! Häftigt att bli uppmärksammad igen för mitt arbete med att låta barn och unga komma till tals.
P1 uppmärksammar programmet Barnen
P1-programmet Barnen lades ner i oktober 2014. På treårsdagen av nedläggningen uppmärksammade min kollega Manuel Cubas detta faktum. Tusen tack Manuel! Det känns roligt att inte vara bortglömd.
Tillbaka i Peking
Jag blev intervjuad av Agnes Käll på Folket i bild.
Här kan du också lyssna på mina Kina-reportage från våren 2016:
Ylva i Kina i P1 Kultur
Del 1: Soldaten som blev barnboksförfattare
Del 2: Möt Astrid Lindgrens kinesiske översättare
Del 3: Möte med Cao Wenxuan – en av Kinas mest kända barnboksförfattare
Tillbaka till Peking i P1 Tendens
Del 1: Om barns läsande
Del 2: Om barnhemsbarnen
Del 3: Om skolan
Ekot
Ett och tvåbarnspolitik i Kina
Kinas yngsta nyhetsankare finns på nätet
Beställ min bok ”Vad säger barnen?”
Skriv ett mail med ditt namn, adress, e-post och önskat antal exemplar av boken och skicka mailet till order@arenagruppen.se. Boken kostar 150 kr (porto på 29 kr tillkommer).
________________________________________________________________________________________
Opsis Barnkultur
Här finner ni artikeln som publicerades i Opsis Barnkultur Nr3 2016
________________________________________________________________________________________
Barndomens betydelse
Vår syn på barn, uppfostran och skola påverkas av olika idéer och tänkare. I radiopodden Barndomens betydelse presenterar jag några av de personer som blivit barnikoner och betytt mycket i modern tid. Jag presenterar barnikonerna: Jaunusz Korczak, Loris Malaguzzi, Jesper Juul, Ellen Key och Alice Miller. Och även ett porträtt av Lorraine Monroe, legendarisk svart rektor från Harlem.
Alice Miller psykoanalytiker o författare
Foto: Julika Miller
________________________________________________________________________________________
Jag skriver ett kåseri, mitt första i tidningen Framsidan – aktuellt magasin om biblioteksfrågor från kultur i Väst.
Läs det hela här
________________________________________________________________________________________
Jag var med på Aftonbladet TV.
Titta här: Så får du igång ett samtal med dina barn
_______________________________________________________________
Intervju i Svenska Dagbladet
Text: Angelica Risberg
Foto: Anders Ahberg
Förhör inte barnen – lyssna på dem
Hur gör man för att få barn att sätta ord på vad de tänker, berätta vad som hänt, vad de är rädda för eller glada över? Ylva Mårtens har som radioproducent talat med och intervjuat många barn. I boken ”Vad säger barnen?” (Atlas) sammanfattar hon sina erfarenheter, men också andras. Den vänder sig främst till dem som möter barn i sitt arbete, men hon hoppas att även föräldrar ska ha glädje av den.
– Framför allt handlar verkliga samtal om en sak: tid. Visa att du faktiskt är intresserad av vad barnet berättar, signalera i ord och handling att du har tid att höra svaret.
Många föräldrar känner igen sig i det där, försöken vid middagsbordet eller på hemväg från förskola och fritids att få igång ett samtal. ”Hur var det i dag då? Vad fick ni för mat? Vad har du för läxor?” Inte sällan blir det mer av ett förhör än ett samtal – ofta besvarat av axelryckningar och ”vet inte”. Ylva Mårtens erfarenhet är att det inte handlar om att ställa rätt frågor, utan om kontakt och engagemang. Och om förhållningssätt, respekt.
– Ett barn som säger ”vet inte” och rycker på axlarna kanske bara testar dig: är du verkligen intresserad eller frågar du bara för att du ska, samtidigt som du plockar med maten, disken, tvätten? Om ett barn som jag känner säger ”vet inte” när jag frågar, då försöker visa jag att jag har gott om tid på mig att lyssna. När jag intervjuar brukar jag se till att jag inte har bråttom.
Men självklart kan det också handla om att barnet faktiskt inte vill berätta just nu eller för just dig eller om just det. Föräldrar behöver inte veta allt, tycker Ylva Mårtens.
– Det handlar ju om relationen, barn måste också söka sin självständighet, få vara ifred. De har rätt till privatliv. Att lyssna aktivt betyder också att höra när de vill vara i fred. Vuxna har ofta ett extremt kontrollbehov. Konsten är att lyssna utan att ha en egen agenda. De stora samtalen kan man inte få på beställning.
Ofta, menar hon, behöver vi hjälp att fundera över hur vi beter oss mot barn. Inte sällan talar vi om dem i tredje person eller skrattar då barn berättar utförligt om något de gjort och vi tycker att de är lillgamla om de uttrycker sig väl.
– Vem orkar berätta då, om människor skrattar åt det man berättar?
I boken citerar Ylva Mårtens Ellen Keys ord, de om att ”själv varda som ett barn”. Det är kärnan i hur hon själv vill bemöta barn: som journalist, som människa, mamma och numera även mormor.
För henne betyder det helt enkelt att som vuxen försöka förstå vad det innebär att vara barn. Eller som Ellen Key skriver – att man visar barnet ”samma försynthet, finkänslighet och förtroende som en vuxen”. Och att möta barnet ”inte med list och våld utan med dess eget allvar och dess egen ärlighet”.
– Jag märkte när mina egna barn var små att jag ibland inte varit tillräcklig lyssnande. Då bestämde jag mig för att under en period koncentrera mig på det barnet. Säg tre veckor då jag försökte vara hemma mer, lyssna mer, göra mer saker på helgerna tillsammans. Det handlade inte om mer frågor eller samtal under de veckorna utan bara om mer fokus.
Då – när kontakten var återupprättad – gick det också att börja prata, sätta ord på det som var fel eller skavde.
Det var Ylva Mårtens erfarenhet som förälder som fick henne att starta radioprogrammet ”Barnen”. Insikten hon fick under döttrarnas uppväxt – att man i media sällan hör barn men att de kan ha så otroligt mycket intressant att berätta. Att lyssna på barnens egna berättelser kan ge mycket mer än bara vuxna experter. I ”Barnen” skildrades samhället genom barns egna ord om sitt liv och sina erfarenheter.
Sin förmåga att just få barn att berätta är vad Ylva Mårtens genom åren blivit mest uppmärksammad för. Vi möts i Radio- huset, i det arbetsrum hon snart ska lämna för att övergå till frilansverksamhet efter 44 år på Sveriges Radio. Men att möta ett barn som journalist eller som förälder är väl ändå två helt olika saker?
– Ja, det är naturligtvis en väldigt stor skillnad. Föräldrar känner ju hoppeligen sina barn. Som journalist känner vi sällan våra intervjupersoner.
Även om det i själva kännandet också ligger en risk, tror Ylva Mårtens. Vi tror att vi vet vad våra barn tänker och tycker – men i själva verket gör vi det kanske inte alls.
– En annan skillnad är förstås också att som journalist möter du intervjupersonen vid ett givet tillfälle. Som förälder gäller det att inte kräva samtal bara när vi själva har en stund över. Kontakt och engagemang, inte ha en agenda, tid och intresse. Hur ska man kunna leva upp till det medan man fixar med middagen, oroar sig över räkningarna, de åldrade föräldrarna, tvätthögen, disken, jobbet och tar hand om lillasyster som just ramlat?
Kanske första steget är Ylva Mårtens treveckorsmetod? Hon skrattar, vill själv tona ned den, den är inte så vetenskaplig. Men att samla sig själv, och att så långt det är möjligt prioritera att vara med barnet/tonåringen – särskilt om man tappat bort varandra i en stressig vardag – det är ofta en förutsättning för verkliga samtal, är hennes erfarenhet.
Och att inte ha en agenda, det skriver hon också om i sin bok. Att tvärtom försöka förstå vad som fångar barnens intresse utan att komma med förmaningar och pekpinnar. Vad är det som är så spännande exempelvis med dataspel, vad hör de i den där musiken?
– Många barn är ovana vid att vuxna verkligen intresserar sig för vad de tänker eller varför de gör något. Men med mindre barn kan det handla om att leka med barnet på barnets villkor för att samtalet ska komma igång. Eller att bara vara i samma rum utan att tränga sig på.
I boken citerar Ylva Mårtens en av sina studenter på Stockholms dramatiska högskola. Hur intervjun inte kommer igång förrän hon struntar i den och bara följer barnet, leker på barnets villkor, en lång stund. Då först, när de har en verklig kontakt, kan intervjuaren ställa sina frågor och få svar.
– Om man visar intresse för vad barn gör så kommer de igång så småningom. ”Berätta” är också ett bra ord när det gäller alla åldrar. Att prata behöver ju inte betyda att prata om sitt innersta.
Du skriver också om konsten att lyssna?
– Ja, det har betydelse hur man sitter och står. Ibland är det bra att inte ha ögonkontakt hela tiden, att barnet får vara ifred med sina tankar, att inte bli utstirrad. En del tycker det är bra att prata då man sitter i bilen – båda ser på något annat. Laga mat ihop kan också fungera eller läsa något tillsammans. Det viktiga är att inte ge känslan av domstol eller förhör, särskilt om det är jobbiga grejer som hänt och som man måste tala om.
I boken berättar hon om en skolsköterskas erfarenhet: att det finns olika sorters barn, sitta-mitt-emot-barn, sitta-bredvid-barn och gå-ut-och-gå-med-barn.
Kanske, tror hon, ska man som vuxen ställa sig själv frågan: handlar det om kontroll när jag frågar hur skoldagen varit, eller är jag genuint intresserad?
– Generellt tror jag att vi för mycket tror att barn är ett främmande folk. Det är klart att de tänker lite annorlunda. Men föräldrar har ändå de bästa förutsättningarna att få igång ett samtal – eftersom de lever med barnen. Det är inte säkert man får svar på en gång. De kanske börjar berätta här – Ylva Mårtens ritar en vid båge i luften – och så småningom landar här. Man måste ha tålamod och tid.
________________________________________________________________________________________
Jag medverkade i Medierna på Sveriges Radio. Leta dig fram till delen Barns rätt att höras.
Hot mot polisvisselblåsare och barns rätt att höras
Jag medverkade i Publicistklubbens debatt.
Hänsyn i brottsbevakning och Klimatet, vem bryr sig?
7 september fick jag Radioakademins Specialpris 2015
Ylva Mårtens – Radioakademin belönade en stor radiopersonlighet. Större delen av sin journalistiska radiokarriär valde hon att skildra vår framtid. Hon hittade en egen genre och gjorde många fantastiska program om barn, med barn.
Motivering för Årets Specialpris:
Hon väljer en speciell inriktning och följer den konsekvent i sin journalistiska gärning.
Hon specialiserar sig på ett område som berör oss alla; våra barn, vår framtid.
Generationer av radiolyssnare har tjusats av hennes radioprogram.
Om barn, med barn, alltid med ett bultande hjärta som känns och hörs i radion.
Se tacktalet i filmen nedan:
https://radioakademin.org/amnen/stora-radiopriset-2015
Nya recensioner och intervjuer i Opsis barnkultur, Pedagogiska Magasinet och Socialpolitik
Vad säger barnen? Intervju i Socialpolitik
Tala om barnperspektiv. Med barns perspektiv. Och stor respekt – för barnen. Ja, vilken guldgruva! Inte minst i konsten att intervjua barn. Men också radiohistoria. Ylva Mårtens har jobbat i 43 år för Sveriges Radio. Kanske mest känd för programmen Barnen och Fråga Barnen! Och som initiativtagare till Barnens Romanpris. Vad säger barnen? sammanfattar hennes gärning. Jag imponeras. Att en liten knubbig bok på 368 sidor kan innehålla så mycket. Den känns som ett stort radioreportage. Alla dessa röster. Inte minst barns. Och alla goda råd – fakta. 2 miljoner medborgare är barn. Med yttrandefrihet. Lyssna på dom. Ge dom tid. Att inte lyssna på barn är ett demokratiproblem, skriver Ylva Mårtens.
Intervju i Pedagogiska Magasinet
Bloggar skriver om min bok:
Jag deltar på Zebradagen, måndag 2 november 13.00-16.30
Så här står det på deras hemsida:
Välkomna till höstens inspirations- och fortbildningsdag som främst riktar sig till kulturombud och personal inom förskola och skola. Denna gång börjar vi med att lyssna till Ylva Mårtens, lärare, forskare, journalist och tidigare redaktör för programmet Barnen i P1. Hon berättar om sina erfarenheter kring de möten och samtal hon haft med barn genom sina prisbelönta radioprogram. Vi får också ta del av inspelade exempel och en presentation av hennes nya bok Vad säger barnen?
Vi visar Burken av Anna Vnuk, för barn från 4 år. Efteråt delger Anna oss sina tankar kring arbetet med Burken. Föreställningen hade premiär hos oss i våras och fick superfina recensioner. Musiken till föreställningen är nykomponerad av Orkesterpop. Mija Folkesson och David Shutrick från gruppen berättar om sin musik och barnpubliken. En rörlig rolig bensträckare ingår under dagen. Sist men inte minst…vi bjuder på det viktiga fikat med kaka.
Anmälan/Info: 08-702 92 01, lotta@zebradans.se Deltagandet är gratis men anmälan är bindande. Anmäler man sig och uteblir debiterar vi 300 kr. Dagen arrangeras av ZebraDans, DIS/Dans i Stockholms stad och län och Länsmusiken i Stockholm.
http://www.zebradans.se/zebradagen/
Söndagen den 20 september publicerar jag en debattartikel på Nyheter24
Barn har också rätt till yttrandefrihet och integritet, precis som vuxna
Med stor förvåning läser jag olika twitterinlägg som handlar om att Leo Gerdén, som är medlem Centerpartiets ungdomsförbund fått en artikel publicerad på Nyheter24. Han är för ung! ”Oerhört omdömeslös publicistik när @Nyheter24 publicerar förmodat ”kontroversiell” debattartikel från 12-åring” skriver Eric Rosén, chefredaktör för politism.se. ”Äckligt cyniskt: Nyheter24 låter en 12-ÅRING skriva en debattext om varför han inte är feminist” skriver Daniel Swedin, ledarskribent hos Aftonbladet.
Av Sveriges 9 miljoner invånare är mer än 2 miljoner under 18 år. Barn och unga har precis som vuxna yttrandefrihet. Barn och unga har rätt att komma till tals i radio, tv och annan media. Det finns inga speciella regler för dem. Sveriges grundlag om yttrandefrihet har inga åldersgränser. Det är en mänsklig rättighet även för medborgare under 18 år. Den här rätten finns förtydligad i FN:s konvention om barnets rättigheter i artiklarna 12, 13 och 14.
”12.1: Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. 13.1: Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer. 14: Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.”
Den här sidan av barnkonventionen tonas ofta ner, vuxenvärlden brukar poängtera den skyddande sidan mer än barns rätt till inflytande. Men i själva verket väger de båda sidorna lika tungt. Även i Föräldrabalken 6 kap. 11§ står det att föräldrar måste ta hänsyn till barnets vilja och synpunkter: ”Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren skall där vid i takt med barnets stigande ålder och utveckling, ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål”. Både Föräldrabalken och FNs konvention om barnets rättigheter betonar att vuxna ska ta hänsyn i takt med barnets stigande ålder och mognad. En 12- åring har givetvis högre mognad än en 6-åring. Alla åldrar och alla individer måste bedömas var för sig.
Jesper Dahl undrar i sitt twitterinlägg om det är lagligt att publicera en 12-årings åsikter. Komikern Magnus Bertnér ironiserar och beskriver Leo Gerdén som en ”liten stackare” som CUF har fått tag på och påstår att det är barnarbete att en 12-åring skriver en debattartikel. Joachim Holst tycker ”att barn ska få växa upp i all sin oskyldighet” och Hanna Fridén vet redan nu ”att det inte kommer bli kul för det här barnet”. Förhållningssättet att bara vi skyddar barnen tillräckligt mycket så blir de inte mobbade. Jag tror tvärtom, om vi lär barnen att stå för sina åsikter och argumentera för dem blir de starka. Hur var de här twittrarna själva när de var 12 år? Minns de något? Twittrarnas omsorg om Leo Gerdén vittnar om något som är väldigt vanligt bland vuxna – att vi ofta underskattar de ungas kompetens och förmåga.
Uttrycket ”att barn ska få vara barn” kan i all sin välmening bli nedsättande om vi inte förstår det står i barnkonventionen och föräldrabalken ta hänsyn i takt med barnets stigande ålder och mognad. Nils Funcke, journalist och yttrandefrihetsexpert uttrycker det så här i min bok Vad säger barnen? ”Från den stund ett barn kan artikulera sig så omfattas hen av Regeringsformens skydd både vad gäller yttrandefrihet och integritet. När det gäller integriteten träder den rätten in redan innan barnet kan artikulera sig. Det är ingen grundläggande skillnad mellan barn och vuxna. Skillnaden uppstår i hur media hanterar ovana intervjupersoner.”
Regeln, på flera tidningar, till exempel Expressen och Dagens Nyheter om att alla reportrar alltid måste ha föräldrarnas tillstånd när de ska intervjua barn och unga under 18 år är ett eget påhitt av redaktionsledningen. Det finns ingen lag som säger att en reporter måste be föräldrar om tillstånd för att intervjua barn eller publicera debattartiklar. Även om det ofta är bra att föräldrar är informerade. Regeln har kommit till för att inte tidningen ska bli kritiserad och anmäld.
Men föräldrar äger inte barnens yttrandefrihet. Och är inte alltid de bästa garanterna. Uppgiften för oss journalister är att värna barns yttrandefrihet. De pressetiska reglerna för press, radio och tv innehåller inga särskilda anvisningar om hur journalister ska förhålla sig när de intervjuar barn och unga under 18 år. Men det krävs känslighet och omdöme i varje enskild situation och för varje enskilt barn och av varje enskild reporter. Att vara närvarande och inte ha för bråttom. Att vi underskattar och förminskar barn och ungdomar är ett av våra stora samhällsproblem.
Om vi lät barn och unga komma till tals mer skulle vi kunna förhindra många svåra saker i deras liv. Då skulle vi få veta mycket tidigare vad som händer i barnens värld.
ÄR DET RÄTT AV NYHETER24 ATT PUBLICERA TEXTER AV PERSONER UNDER 18?
Om skribenten:
Ylva Mårtens har arbetat på Sveriges Radio i över 40 år. Hon är mest känd för P1-programmet Barnen, telefonväkteriet Fråga Barnen! och bokprogrammet Barnens Romanpris. I våras kom boken Vad säger barnen? ut på Bokförlaget Atlas. Ylva är också verksam som gästlärare och forskare vid Stockholms dramatiska högskola. Hon är flerfaldigt prisbelönt. I torsdags mottog hon Radioakademins Specialpris för sitt arbete med att ge barn och unga röst i radion.
Motivering för Årets Specialpris: Hon väljer en speciell inriktning och följer den konsekvent i sin journalistiska gärning. Hon specialiserar sig på ett område som berör oss alla; våra barn, vår framtid. Generationer av radiolyssnare har tjusats av hennes radioprogram. Om barn, med barn, alltid med ett bultande hjärta som känns och hörs i radion.
18 september 2015 skrev jag en debattartikel på Expressens webb
Rätt att publicera pojkens debattartikel
Nyheter24:s beslut att publicera en debattartikel av en 12-årig pojke väckte ont blod.
Ylva Mårtens frågar sig om kritikerna känner till FN:s barnkonvention.
Leo Gerdén, 12 år, har skrivit en debattartikel om feminism på Nyheter24 som fått stor spridning på nätet. Somliga är upprörda för att det är ett barn som skriver. De antyder att han ska skyddas.
Självklart ska hans text publiceras trots att han är så ung. Han har som alla andra medborgare i Sverige yttrandefrihet. Yttrandefrihetslagstiftningen har inga åldersgränser. Leo Gerden är aktiv i Centerns ungdomsförbund och vill uttrycka sig även utanför Cuf:s möteslokaler.
Men han är ju bara 12 år, säger några. Är det verkligen lämpligt? Kan han inte ta skada av så tidig offentlig publicitet? FN:s konvention om barnets rättigheter är lite drygt 25 år gammal. Snart kan den komma att ratificeras som lag i Sverige. Det kommer ställa höga krav på samhället att se barnen och försöka förstå deras livssituationer och perspektiv. Artikel 12 om rätten att komma till tals anses vara en av de allra viktigaste. Barn och unga har rätt att komma till tals i radio, tv och andra medier. De är experter på sina egna liv. De har kunskaper och erfarenheter som skiljer sig från vuxnas. Kunskaper som samhället oftare borde ta del av.
Föräldrar äger inte sina barns yttrandefrihet. Sveriges grundlag om yttrandefrihet har inga åldersgränser utan är en mänsklig rättighet även för medborgare under 18 år. Men den här sidan av barnkonventionen tonas ofta ner, vuxenvärlden brukar poängtera barns behov av skydd mer än barns rätt till inflytande.
I min bok Vad säger barnen? intervjuar jag Nils Funcke, journalist och yttrandefrihetsexpert:- Det måste alltid göras en avvägning; din yttrandefrihet innebär inte att du kan säga vad som helst om mig. Jag har också rätt till min integritet, precis som du har rätt till din yttrandefrihet. Detta gäller även barns yttrandefrihet. Medierna får inte sälja lösnummer på barnens bekostnad. Vi journalister, vuxenvärlden måste garantera barnen deras integritet. Det är ingen grundläggande skillnad mellan barn och vuxna. Skillnaden uppstår i hur medierna hanterar ovana intervjupersoner.
Många tror att det finns lagar och regler som säger att det är förbjudet att intervjua barn och ungdomar utan föräldrars tillstånd. De pressetiska reglerna för press, radio och tv innehåller inga särskilda sådana anvisningar. Uppgiften för journalister är att även värna barns yttrandefrihet. Men det behöver inte betyda att det inte är bra att barnens föräldrar är informerade. Det krävs känslighet och omdöme i varje enskild situation och för varje enskilt barn. Att vara närvarande och inte ha för bråttom. Leo Gerdéns artikel innehåller ingenting som kan skada honom eller hans närmaste familj. Han skriver om sina åsikter. Varför skulle detta inte publiceras? För att han är för ung? Är inte det åldersdiskriminering, DO?
Kulturen@expressen.se
https://www.expressen.se/kultur/ratt-att-publicera-pojkens-debattartikel/
Måndag 21/9 2015 kl. 17.00 presenterar jag min bok Vad säger barnen? på
Mötesplats barnkultur på Musikaliska Nybrokajen 11
Så här står det på deras hemsida:
Välkommen till en mötesplats för dig som arbetar med barnkultur eller är intresserad om att veta mer om ämnet. Här kan du mingla, diskutera och ta del av senaste nytt eller höra om nyskapande projekt och verksamheter.
Varje gång presenterar en eller flera inbjudna gäster ett intressant projekt eller en spännande verksamhet, de senaste forskningsrönen, nya kulturpolitiska reformer eller något annat högaktuellt ämne. Det handlar om olika ämnen varje gång inom något av alla kulturområden; musik, dans, film, teater, konst med mera. Efteråt fortsätter mötesplatsen med informell diskussion och mingel.
Ta sig dit:
Buss & spårvagn
Karl XII:s torg: buss 2, 62, 76 och 96
Nybroplan: buss 47, 52, 62, 76 och 69 samt spårvagn 7
T-bana
Blå linje till Kungsträdgården, uppgång Kungsträdgården, eller röd linje till Östermalmstorg, uppgång Birger Jarlsgatan.
Gäst är den högaktuella och lovprisade radiojournalisten Ylva Mårtens som nyligen kommit ut med en ny bok där hon undersökt barnens roll i dokumentärt berättande – en bok om konsten att intervjua barn. Hon är flerfaldigt prisbelönt för sina radioprogram, bl a Barnen och bokprogrammet Barnens romanpris och för sitt sätt att lyfta fram journalistik med barnens egna röster. Hon fick nyligen Svenska Barnboksakademiens Eldsjälspris för 2015. På denna mötesplats kommer hon att diskutera barns yttrandefrihet! Hon kommer också att ge exempel med ljudklipp ur sina program.
Måndagen den 16 november presenterar jag min bok i Varberg.
Och tisdagen den 17 november 16:30. presenterar jag boken i Göteborg på deras Mötesplats barnkultur. Plats: Kultur i Väst Adress: Rosenlundsgatan 4 2 tr. Göteborg. www.kulturivast.se
Vad säger barnen?
Jag leder en kurs för journalister på FOJO i november. Sista ansökningsdag 14 oktober. Gå in på Fojos hemsida och sök! www.fojo.se
Tid: 23-27 november
Sista sökdag: 14 oktober
De är många, finns överallt och har massor att berätta men vi ställer sällan frågor till dem.
Regeringen planerar att göra FN:s barnkonvention till svensk lag. En av barnkonventionens viktigaste uppgifter är att se till att barns röster blir hörda och att barns åsikter ligger till grund för beslut. Vad får det för konsekvenser för utbudet i medierna? En naturlig konsekvens borde vara att barnperspektivet i högre grad än i dag ska finnas både i nyheter och featurematerial. Och att journalister kan och vågar intervjua barn och unga.
Kursledare är Ylva Mårtens, mångårig medarbetare på Sveriges Radio. Hon har tagit initiativ till program som Barnen, Fråga Barnen! och Barnens Romanpris. Program med tydligt barnperspektiv och där barnen är huvudpersoner.
Du kommer att göra flera barnintervjuer under kursen. Vi diskuterar barns yttrandefrihet och integritet. Vi förutsätter att du själv behärskar den teknik du behöver för det, oavsett om du arbetar med tidning, radio, webb eller TV och har med dig en dator med de program du behöver för t ex redigering. Vi har utrustning för att spela in TV och radio.
Övrig information:
Kurs och resa är kostnadsfria, boende på Fojos internat kostar 630 kronor/natt.
I priset ingår frukost, linne, handdukar, tillgång till cykel och trådlöst internet.
Du har egen toalett och dusch på rummet.
Kursledare: Ylva Mårtens
________________________________________________________________________________________
Den 27 augusti 2015 publicerar Göteborgs Posten en helsida med en recension av Vad säger barnen?
Hur ska barn komma till tals i medier utan att förminskas? Radioreportern Ylva Mårtens har gjort en konst av att intervjua barn, och samlar nu sina erfarenheter i en tankeväckande bok. Ingrid Bosseldal har läst.
Två miljoner medborgare i Sverige är under 18 år. En av många få som gjort en konst av att ge denna dryga femtedel av befolkningen röst i det offentliga, är radioreportern Ylva Mårtens. Sedan 1972 har hon jobbat på Sveriges Radio med allt från skolradio och barnprogram till dokumentärer och unika P1-satsningar som Barnen! och Barnens romanpris .
Nu har hon samlat sina erfarenheter i boken Vad säger barnen? där hon bjuder på både handfasta råd och tankeväckande, utmanande reflektioner kring att möta, bemöta och samtala med barn i olika intervjusituationer.
Hon har dessutom – helt i linje med sitt barnperspektiv – sökt upp ett antal av alla de barn hon mött genom åren för att ge dem möjlighet att i efterhand reflektera över hur det var att bli intervjuad.
– Jag tog det som att du ville berätta att barn är inte efterblivna bara för att dom går i en specialskola. Det var skönt att du inte såg oss som idioter.
Så säger ett av barnen – nu en vuxen man. Ett annat barn som hon söker upp ber att bilderna på henne på Sveriges Radios hemsida ska tas bort, eftersom klasskamrater använt dem för att mobba henne.
Däremellan ligger de etiska överväganden – och svårigheter – som den som jobbar med barn har att handskas med. Barn har samma yttrandefrihet och rätt att bli hörda som andra medborgare, men barn kan också vara sårbara och ha rätt till särskilt skydd och omsorg just för att de är barn.
Mellan de punkterna rör sig även Ylva Mårtens text, som likt ett radioreportage blandar författarjagets tankar och erfarenheter med olika intervjupersoners röster. Starkast är Mårtens eget insisterande på att barn förutom yttrandefrihet och särskild omsorg har rätt till samma professionella bemötande som vilken annan intervjuperson som helst.
Barn ska inte bara representera ”barn”, utan det barn som en journalist söker upp ska ha valts ut för att just det barnet förväntas ha något viktigt att säga om just det som reportern vill veta mer om.
Och barnet har dessutom samma rätt som alla andra intervjupersoner att möta en väl förberedd journalist utrustad med gott om tid, eftersom tid (eller snarare frånvaro av stress, ledande frågor och ifyllda meningar) i sig signalerar intresse. Nog så viktigt för den som alldeles för ofta mött vuxna som varit oförmögna att verkligen lyssna.
Under ytan, framför allt i bokens avslutande delar, finns en underström av kritik mot den egna arbetsplatsen. För många journalister och programansvariga tycks ha en sorts beröringsskräck i relation till barn, eller är bara allmänt blinda för både barnperspektiv och barns perspektiv. När de försöker ge barn större utrymme – som P4:s ”Barnens helg”-satsningar – så riskerar barnen att tvärtemot alla goda men måhända väl naiva intentioner, bli förminskade av de vuxna programledarna eller utsatta för situationer som de inte fått möjlighet att förbereda sig för på ett rimligt sätt.
Mot den bakgrunden blir den allra sista meningen i Vad säger barnen? ödesmättad: Snart slutar jag mitt arbete på Sveriges Radio.
Frågan är vem, eller snarare vilka, som då står redo att ta över?
Ingrid Bosseldal
________________________________________________________________________________________
Den 28 juli 8.43 blir jag intervjuad om boken i TV4s morgon soffa…
Kolla här:
Konsten att tala med barn
Längd: 6,50 min I TV4 Play
I över 40 år har hon intervjuat barn och unga – och nu har erfarenheterna blivit en bok. ”Vad säger barnen?” är skriven av radiojournalisten Ylva Mårtens, som under många år sände programmet Barnen i Sveriges Radio. Nu är hon med i Nyhetsmorgon och berättar mer.
________________________________________________________________________________________
Så här skriver Bibliotekstjänst om min bok:
Vad säger barnen? är en handbok om konsten att intervjua barn. Den är användbar inom många områden, främst för journalister, men också för kulturarbetare, lärare, fritidspedagoger och socialarbetare. Bland annat kan man läsa om hur man skapar tillit, hur man förbereder sig inför intervjun, vilken lagstiftning som gäller, hur barnperspektivet kan tydliggöras, hur man hanterar känsliga ämnen och hur man väljer rätt plats för intervjun. Ett kapitel behandlar frågan om vilka som får komma till tals i public service-radion och dessutom får vi tips på hur man kan bidra till att se till att barnens röster lyfts fram i det offentliga samtalet. Boken är skriven av radioreportern Ylva Mårtens som berättar om många exempel och intervjusituationer från sitt eget yrkesliv. Bland annat har hon tagit initiativ till radioprogrammen Barnen, Fråga Barnen! och Barnens Romanpris. Ur ett radiohistoriskt perspektiv är därför också boken intressant. Vad säger barnen? är personligt skriven och lättläst. – Carola Lindström
________________________________________________________________________________________
Konsten att tala med barn
Lars Linder i Dagens Nyheter
Hur intervjuar man barn? Radioreportern Ylva Mårtens delar med sig av sin långa erfarenhet, men viktigast är insikten att man bör lyssna mer på barn. Lars Linder önskar sig ytterligare en bok, för föräldrar och makthavare.
Ylva, intervjuare:
– När du pratar med vuxna, hur vill du då att vuxna ska prata med dig?
Julia, 11 år:
– Dom ska prata med mig som dom pratar med vem som helst. Normalt, som man pratar med varandra. Man kanske inte direkt ska prata jätteallvarligt, men man ska inte heller vara sådär nutte. Men se så liten du är, nutte.
Konstigare än så borde det ju egentligen inte vara: barn ska mötas med respekt. Men när Ylva Mårtens frågar kolleger i Radiohuset om varför de så sällan intervjuar barn får de något panikslaget i blicken. Det är ju nästan omöjligt. Det tar tid. Man får sällan de svar man hoppas på och trampar så lätt i klaveret.
Själv har hon en livslång yrkeserfarenhet av den omöjliga konsten. I 40 år har hon gjort P1-program som bygger på barns deltagande. Fått dem att tala om svåra livssituationer, medverka i en skönlitterär jury eller svara på lyssnarfrågor. Ofta program med en sällsynt direktverkan, eftersom barns berättelser berör.
Hennes kunskaper och ovanliga förmåga att komma till tals med ungar har också gjort henne efterfrågad som föreläsare, och nu har hon sammanfattat sina tankar och rön i boken ”Vad säger barnen?” – ett slags resonerande handledning i barnintervjuns teori och praktik.
Ylva Mårtens vore förstås inte heller den hon är om hon inte frågat barnen själva om hur det är att bli intervjuad, och hur de ser på vuxenvärldens förmåga att tala med och lyssna till dem. Vanligast: att den inte lyssnar alls.
Och här händer något viktigt i boken, möjligen viktigare än författaren själv riktigt insett. För till stor del är den upplagd som instrumentell vägledning för yrkesfolk med konkreta tips på sådant som frågeformuleringar och mikrofonteknik.
Och visst, det är förstås bra – men det begränsar också bokens räckvidd på ett olyckligt sätt. Dess innersta budskap sträcker sig nämligen långt utanför proffsintervjuarnas värld, det är en stark och uppfordrande appell till hela vuxenvärlden: tala med oss!
Det gör vi ju för sällan. Har inte tid. Vågar inte. Ler i stället ömt och uppmuntrande, vill så gärna skydda våra barn men utövar snarare makt genom förminskning.
Att genom Ylva Mårtens få lägga örat till olika samtalssituationer och höra växande människor tala om sin belägenhet som barn är både nedslående och uppmuntrande, men hela tiden lärorikt.
Det är ju längesedan barndomen var ett skyddat reservat, om det någonsin varit det, ändå tycks vi överlag behandla ungar som om de kunde hållas inlåsta där. Ett främmande folk; oskyldiga, ovetande, gulliga. Nutte.
Men nästan alltid ser, vet och förstår de ju betydligt mer än de flesta vuxna vill erkänna. En intervjuad fjortonåring i boken begriper långt före pappan att mamman nog har cancer och kan dö.
Man skulle nästan önska att Ylva Mårtens kunde skriva ännu en bok, den här gången riktad direkt till alla oss förstockade föräldrar, far- och morföräldrar, mediefolk och makthavare.
Titeln kan gärna vara exakt densamma.
________________________________________________________________________________________
Kvinnan som kunde tala med barn
Malena Jansson i Sydsvenskan
Vad säger barnen?
Bokförlaget Atlas
.
I senaste numret av Kamratposten finns en granskning som visar att 65 procent av de tillfrågade föräldrarna lägger upp bilder av sina barn på internet. Elvaåriga Hilda tycker att det är obehagligt och menar att vuxna borde få barnens tillstånd först. Hon menar också att det sänder motsägelsefulla signaler när föräldrarna å ena sidan tjatar om att hon aldrig får lägga ut bilder av sig själv, å andra sidan själva gör just det.
Reportaget i KP sätter fingret på den paradox som genomsyrar vårt samhälle och faktiskt utgör ett demokratiskt problem. Nästan 25 procent av befolkningen är under 18 år och klassas därmed som barn. Dessa 25 procent saknar inte bara rösträtt och möjlighet att vara medbestämmande i samhällsfrågor – de är därtill sällan ens tillfrågade av de knappt 75 procenten som har makten över dem. Samtidigt är barnen, eller snarare idén om barnet, föremål för en oreflekterad samtida kult som framför allt tar sig visuella uttryck. Bilder av glada, ledsna, söta, gulliga, vackra, oskuldsfulla och busiga ungar fyller såväl Facebook- och Instagramkonton som reklamkampanjer och nyhetsrapportering från krishärdar. Barnen är, som den amerikanske forskaren Roger Hart har konstaterat, ”den mest fotograferade gruppen i vårt samhälle, men också den minst lyssnade på.”
Men det finns de som lyssnar. Och en av dem som lyssnat allra mest intresserat är Ylva Mårtens, journalist på Sveriges radio som nu, när hon närmar sig pensionen, skrivit boken ”Vad säger barnen?”. Det är en personlig, resonerande och ödmjuk bok som generöst bjuder på erfarenhet, kunskap och självinsikt – alltihop insamlat under de fyrtio år Mårtens ägnat sig åt att intervjua barn och unga.
Bokens första del är en pedagogiskt upplagd och mycket konkret handbok i konsten att intervjua unga människor. Det är nämligen en konst, menar Mårtens, snarare än en teknik. Och först och främst handlar den konsten om förmågan att skapa ett ömsesidigt förtroende och det görs enklast genom respekt. Behandla den unga personen som en medmänniska i första hand, ett barn i andra hand. Förställ inte rösten, lägg inte huvudet på sned, gulla inte! Förbered dig minst lika väl som om du skulle intervjua en politiker, ställ öppna frågor och se till att ha gott om tid.
Det låter enkelt men alla som har intervjuat barn vet att en, trots de bästa intentioner, lätt halkar in på ledande frågor eller blir lite otålig när svaren är enstaviga, motsträviga. Är det för att åldersmaktsordningen präglat oss att betvivla att barnen har något intressant att säga? Att deras tankar och idéer inte är lika värdefulla som våra? Ylva Mårtens gör ingen analys men konstaterar att barnens inledande motsträvighet ofta är ett test – Är du verkligen intresserad på riktigt av att höra vad jag har att säga? – och att deras skepsis är fullt berättigad.
Det är nämligen sällan som vuxna är genuint intresserade av vad barnen tycker, tänker, känner och vet. Ofta vill reportern, menar Mårtens, få en åsikt bekräftad och avslutar intervjun när syftet är uppnått. Eller så skjuts en ”lustig” barnkommentar in mot slutet av ett reportage som en gullig krydda.
I de numera nedlagda programmen ”Fråga barnen” och ”Barnen”, båda startade på Ylva Mårtens initiativ, gavs barnen chans att prata och oss vuxna hemma vid radioapparaterna chans att lyssna. Vi fick träffa systrarna vars mamma var tablettmissbrukare, pojken som levde som gömd flykting och flickan som var trött på att bli klappad på huvudet av vuxna. Vi fick tips på hur en morförälder kan få barnbarnet att vilja komma och hälsa på och höra varför många hellre spelar datorspel än läser böcker. Programmen blev ofta starka, ibland omskakande, radioupplevelser – och de blev också viktiga av andra anledningar. För lyssnande vuxna utgjorde de en källa till kunskap om barnens perspektiv. För lyssnande barn visade de på deras lagstadgade rätt att få berätta, höras och tas på allvar. För de medverkande barnen blev samtalen och sändningen ibland livsavgörande.
I bokens andra del får vi veta mer om några av just dessa. Ylva Mårtens söker upp dem på nytt och alla kommer ihåg intervjuerna. Flera av dem minns hur skönt det var att få prata med en vuxen ”på riktigt”. Det kunde kännas konstigt först, lite overkligt, men bra. För Sonny, ett barn klassat som ”värsting”, en befrielse att få prata med en vuxen som inte hade makten över ens liv, en som ”inte hade ett socbeslut i fickan”.
Boken ”Vad säger barnen?” är spännande, hoppingivande och inspirerande läsning. Den visar hur avgörande den enskilda eldsjälens drivkraft kan vara för en institution. Men jag anar också – under den milda mårtenska ytan – en vrede. Ska P1:s barnperspektiv stå och falla med en enda person? Ska barnens röster förpassas till program och kanaler välmenat skräddarsydda för barn och unga? Eller – hoppas, hoppas, hoppas! – ska vi snart nås av nyheten att Ekot knutit till sig fyra personer i åldern 10 till 18 år för att nyansera rapporteringen om barn och unga i Sverige på 2010-talet?
________________________________________________________________________________________
Barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson skriver på sin blogg den 27 maj 2015:
Angelägen bok om samtal med barn
I dagarna har en viktig bok just nått bokhandelsdiskarna. Det är Ylva Mårtens Vad säger barnen? utgiven på Bokförlaget Atlas.Ylva Mårtens är radiojournalist och mest känd för P1-programmet Barnen, men hon har också tagit initiativet till telefonväkteriet Fråga Barnen! och till Barnens Romanpris. Jag har länge beundrat Ylva Mårtens för hennes förmåga att samtala med barn på ett både inkännande och respektfullt sätt. I sin bok reflekterar hon bland annat över de etiska dilemman som alltid uppkommer när man ska intervjua barn, inte minst om samtalen ska ges offentlighet.
Det är, kort sagt, en omistlig bok. När jag av förlaget blev ombedd att skriva förordet var det därför självklart att tacka ja. I mitt förord beskriver jag boken som
… en guldgruva att ösa ur för alla de som, oberoende av profession, har som sin uppgift att samtala med barn.
Jag avslutar förordet så här:
Så blir Ylva Mårtens bok, med alla de röster som här får komma till tals, till slut en uppfordrande appell, inte bara till radioledning och politiker utan till oss alla, om att ta barn mer på allvar, ge dem röst både privat och i offentligheten, lyssna noga på vad de har att säga, samtala och sedan agera. Tillsammans!
http://www.larshgustafsson.se
________________________________________________________________________________________
Bör barn få politisk fostran?
Inslag i Nordegren & Epstein i P1 den 26 maj 2015
Statsminister Stefan Löfven gästade Barnkanalens morgonshow och pratade om vad demokrati är. Dessutom hölls en omröstning om vad som är viktigast att förändra i förskola och skola, fler vuxna, bättre skolgård eller bättre mat? 50.000 barn röstade och bättre mat fick något fler röster än fler vuxna. Detta gästspel fick Thomas Nordegren att fundera över politisk fostran av små barn. Ska barndomen vara en fredad zon eller ska barnen tidigt skolas in i den representativa demokratins doktriner och bör rösträttsåldern sänkas? Till studion kommer Sveriges Radiomedarbetare och forskaren Ylva Mårtens som precis släppt boken ”Vad säger barnen?” men också Rädda Barnens ungdomsförbunds ordförande Sara Thiringer.
________________________________________________________________________________________
Expressens recension 25 maj 2015
Ylva Mårtens ställer rätt frågor.
Svensson: Som man frågar får man svar
Ylva Mårtens bok om att intervjua barn avslöjar mediernas beröringsskräck för att ens våga ställa frågor.
Det gamla amerikanska tv-formatet ”Kids say the darndest things!” som startade på 1960-talet och exporterades till flera av världens hörn i slutet av 90-talet hade en mycket enkel programidé:
Sätt ett barn på en stol, ställ en halvklurig fråga och invänta det bedårande svaret. Billigt, enkelt, underhållande! För som alla vet, så säger ju barn de tokigaste saker. Och vad de kan vara kloka!
Att använda barn som cirkusapor i kommersiella medier är förstås förkastligt, rent omoraliskt. Men hur ska man göra i seriösa medier, i nyhetsrapportering och samhällsbevakning? Hur ska man prata med barn om saker som berör dem, utan att varken dalta eller skada?
Ylva Mårtens, mångårig medarbetare på Sveriges Radio och forskare på Stockholms dramatiska högskola, har i boken ”Vad säger barnen?” samlat sina erfarenheter kring att samtala med barn. Bland annat som initiativtagare till det populära (numera nedlagda) P1-programmet ”Barnen” har hon intervjuat mängder av barn och unga, om både tunga och mer lättsamma ämnen.
Även om boken därför har ett tydligt fokus på medier är hennes erfarenheter relevanta för många fler än journalister. Alla som regelbundet samtalar med barn, i jobbet eller privat, har säkert funderat över de frågor som Mårtens tar upp.
Kraven på vuxna i samspelet med barn är i dag högre än någonsin, på gott och på ont. Insikten om barnets integritet och medfödda ”kompetens” får förstås konsekvenser för hur vi bemöter barn. Som en av (de vuxna) intervjupersonerna i Mårtens bok, Sveriges Radios Fredrik Olsson, påpekar har mantrat att ”ta barnen på allvar” nästan blivit en klyscha.
Många säger det, få är överens om vad man faktiskt menar. Måste man verkligen lyssna på och beakta barns utsagor med samma allvar som vuxnas? Eller räcker det med att man låtsas? Ska man alltid lita på att ett barn förstår konsekvenserna av att svara uppriktigt på frågor? Säkert är i alla fall att de klassiska rollerna för barn i medier – antingen som lustig illustration eller ömkansväckande offer – inte håller.
Mårtens rör sig i sin bok hela tiden skickligt kring det som är den stora huvudvärken i den moderna teorin om det kompetenta barnet – balansgången mellan att se barn som individer med samma integritet som vuxna, men samtidigt också se och erkänna deras kollektiva särart och skyddsbehov. Mediernas hantering av barns röster är ett eldprov i denna svåra konst. Mårtens vittnar om ett slags beröringsskräck inom medierna när det kommer till att intervjua barn:
-Tänk om de inte säger något! -Tänk om de bara fnittrar! Eller värre, tänk om man gör dem illa med sina frågor! Vad får man egentligen fråga om, och hur? Kanske bättre att låta bli? Med rätta vill ingen dra nytta av barns naturliga uppriktighet och samarbetsvilja.
Men, och här kommer Mårtens med sitt kanske viktigaste inlägg, rädslan att göra fel när vi pratar med och om barn får inte hindra oss från att försöka – det är då barns röster verkligen riskerar att inte höras.
Det vore en förlust, inte för att barn skulle vara vare sig gulligare eller klokare än andra, utan för att de precis som alla människor har sina särskilda erfarenheter som andra har nytta av att höra om. Och då helst utan pålagt studioskratt.
Av Amanda Svensson
kulturen@expressen.se
________________________________________________________________________________________
Vi vuxna har en nedlåtande syn på barnen
Intervju i Dagens Nyheter 23 maj 2015
Journalisten Ylva Mårtens har stor erfarenhet av att ¬intervjua barn. Nu har hon skrivit en bok om en grupp som hon tycker ¬också måste omfattas av yttrandefriheten
.
Sverige har 9,8 miljoner invånare (siffran är från april 2015). Av dem är drygt två miljoner under arton år och därmed barn, i juridisk bemärkelse.
En viktig grupp, inte minst när det gäller konsumtion. Många annonskampanjer och marknadsundersökningar riktar in sig på barnens behov och begär.
Men i övrigt: syns och hörs barnen? Finns deras åsikter, kunskaper och behov med i medierna? Jo, det finns gott om barnprogram av skiftande kvalitet, men de är för barn. Hur många program finns det där barnen själva kommer till tals?
– Försvinnande få, säger Ylva Mårtens på Sveriges Radio.
– I vuxenprogrammen finns de sällan med, annat än som offer. Trots att det borde vara viktigt att höra alla åldrars synpunkter. Jag menar självklart inte att barnen ska ersätta några experter eller ¬yrkesfolk, men väldigt ofta intervjuar journalister vanliga människor och väldigt sällan är dessa vanliga människor under arton år.
Ylva Mårtens tog tid på fem veckors sändningar av Sveriges Radios program Studio Ett under 2011-2012, sammanlagt 37 timmars sändningstid. Barn hördes i sju minuter. Hon gjorde om mätningen 2014, och fann att tiden glädjande nog hade ökat till det dubbla: fjorton minuter. Av 37 timmar.
– Men det handlar oftast om vem det är som gör programmen. Enskilda eldsjälar kan göra att barnen plötsligt hörs, medan de flesta journalister verkar vara ganska ointresserade av barn. Och Sveriges Radio har faktiskt ett speglingsuppdrag: vi ska spegla hela befolkningen, alla grupper ska höras, säger Ylva Mårtens.
I dagarna kommer hennes nya bok, ”Vad säger barnen?”, där hon sammanfattar sina erfarenheter av att göra radioprogram med barn. Ylva Mårtens har arbetat på Sveriges Radio i 43 år, och startade tillsammans med Johan Thorstenson P1-programmet ”Barnen – lek och allvar” år 2000, som sen rätt och slätt blev ”Barnen”. Där kunde vi få höra barn om deras vardag, om svårigheter och glädjeämnen, om allt deras liv innehöll.
– Det skulle inte vara ett problemprogram, det handlade om att lyssna på barnen och höra vad de tyckte var viktigt. Min förhoppning var att vuxna skulle lyssna och höra hur intressanta barnens åsikter och erfarenheter är. Bara man ger sig tid!
Gång på gång har Ylva Mårtens stött på inställningen att det är svårt att intervjua barn, och att det är därför som journalister inte gör det särskilt ofta. Man måste ha tillstånd från föräldrar och skola, man måste se till att barnet inte tar skada.
– Visst är det viktigt att skydda barnen! De är ju oerfarna intervjupersoner. Och man bör för det mesta informera föräldrarna – men alla har yttrandefrihet i Sverige. Yttrandefrihetslagstiftningen har inga åldersgränser och även barn har rätt att yttra sig, säger Ylva Mårtens.
I ”Vad säger barnen?” går hon noga igenom vad man ska tänka på när man intervjuar barn, förhållningssätt som är väsentliga för alla som talar med barn. Aldrig förminska: barn ska också ha för- och ¬efternamn. Aldrig skratta åt: barn kan säga oavsiktligt roliga och gulliga saker, men inga barn tycker om att bli skrattade åt. Alltid visa respekt.
– Vi har en föråldrad, nedlåtande syn på barn. Det syns så tydligt i hur vi använder språket: vill man säga att någon är omogen eller korkad säger man att någon är ”barnslig” och om något är kaotiskt är det ”en lekstuga”, ”en sandlåda” eller ”en barnlek”. Eller att barnet är ”lillgammalt”. Många vuxna är väldigt omedvetna om hur vi använder barnet i språket!
Ylva Mårtens har konsekvent försökt ge barnen röst genom sitt arbete, framför allt genom P1-programmet ”Barnen” som lades ned 2014, genom telefonväkteriet ”Fråga barnen!” och bokprogrammet ”Barnens Romanpris”.
När hon skriver om sina erfarenheter är hon noga med att ge utrymme för självkritik. Hon har lärt sig längs vägen, hon har också gjort misstag.
– Ja, självklart. Det är viktigt att ha med, jag har inte skrivit en reklambok för mig själv. Det är en sorts handbok.
I boken gör hon uppföljande intervjuer med några av barnen i sina program: Hur var det för dem att vara med i radio? Vad fanns det för problem? Hur var det att bli intervjuad av en vilt främmande människa? Hon beskriver hur hon intervjuade Kalle och Sonny, som var elva år och omhändertagna av samhället när hon träffade dem första gången.
När hon nu försöker få kontakt med dem igen, tolv år senare, blir det ingen träff med Kalle. Först vill han, men sen blir han misstänksam och tror att hon tänker utnyttja hans erfarenheter i sin bok. Sonny däremot minns radiointervjun med glädje, och beskriver upplevelsen: ”Du gav mig möjligheter att uttrycka mig utan några regler, utan några gränser, utan att någon skulle kunna bli arg.”
– Visst kan det vara svårt att intervjua barn, säger Ylva Mårtens.
– Och visst är det svårt att veta om man gör rätt. Men om vi inte lyssnar på vad barnen säger har vi faktiskt ett demokratiproblem. Man kan inte strunta i vad mer än två miljoner medborgare säger.
Lotta Olsson
________________________________________________________________________________________
Välkommen till presentationen av boken Vad säger barnen?
När: 19 maj 2015 kl 17.30
Var: Stockholms dramatiska högskola, T1 i T-huset, Valhallavägen 189, Stockholm
Vad säger barnen? är en bok om konsten att intervjua barn. Hur skapar man tillit, hur förbereder man sig, vilken lagstiftning gäller? Har barn yttrandefrihet? Hur gör man barnperspektivet tydligt och hur ser man som journalist till att barnens röster lyfts fram i det offentliga samtalet? Men den handlar också om hur vuxenvärlden ser på och bemöter barn.
Ylva Mårtens kommer att presentera sin bok med klipp ur några intervjuer. Det blir också ett samtal om boken med Manuel Cubas, radiomakare, barnintervjuare, dramatiker och regissör och Niklas Rådström, professor i berättande för scen, film och media på Stockholms dramatiska högskolan. Därefter blir det mingel med förfriskningar. Bokförlaget Atlas finns på plats med försäljning av boken.
Vad säger barnen? är en personlig handbok, en kunskapsbank och en praktisk guide. Den kan användas som stöd för lärare, fritidsledare, teaterfolk, kulturarbetare och dokumentärfilmare. Och varför inte föräldrar? Boken är resultatet av ett arbete vid Stockholms dramatiska högskola där radioreportern Ylva Mårtens har varit verksam som lärare och forskare i drygt trettio år.
Ylva Mårtens har arbetat på Sveriges Radio i över 40 år. Hon tog initiativ till P1-programmet Barnen, men också telefonväkteriet Fråga Barnen! och bokprogrammet Barnens Romanpris. Hon är flerfaldigt prisbelönt för sina radioprogram och för sitt sätt att lyfta fram journalistik med barnens egna röster.